Ett återkommande tema under denna kalender har blivit kolonialisering. Dagens lucka handlar om Gertrude Bell som av många kallas för en ”kvinnlig Lawrence av Arabien”.
Vem var hon?
Gertrude föddes in i en rik familj 1868 i England. Hennes far Sir Hugh Bell var baronet, en låg titel som inte är adlig men som ärvs. Gertrudes mor dog i barnsäng när hon var två och hon kom därigenom att bli väldigt nära sin far.
Som barn fick hon tidigt upp ögonen för internationell politik genom sin farfar Sir Isaac Lothian Bell, en industriledare och politiker. Genom hans bekantskaper var politiken alltid närvarande i hennes liv och kom att göra henne nyfiken på världen utanför England.
När Gertrude var sju gifte Sir Hugh om sig och till skillnad från sagor som Askungen och liknande fick Gertrude en god styvmor. Florence, som hon hette, var författare och skrev framför allt pjäser. Hon kom att få ett stort inflytande på Gertrude, inte minst när det kom till synen på kvinnors rättigheter och vikten av utbildning.
Vid den här tiden var utbildning för kvinnor något som var långt ifrån självklart. Dessutom fick kvinnor bara studera vissa ämnen. Ett av dessa var historia och Gertrude kom att börja studera på både Queens College och på Oxford. Hon började studera på Oxford som 17-åring och bara två senare tog hon examen i modern historia med det högsta betyget, något hon var första kvinna någonsin att göra.
Världen öppnar sig
Politik var något som gick som en röd tråd genom Gertrude släkt. Hennes farbror Sir Frank Lascelles var ambassadör i Teheran i det som då kallades för Persien. 1892 när Gertrude hade tagit sin examen reste hon ner för att besöka Sir Frank. Hon skrev en dagbok under resan och två år senare gav hon ut den som en bok under namnet ”Persiska bilder”.
Denna resa gav blodad tand och under de närmsta tio åren fortsatte hon att besöka olika platser. Hon älskade språk och kom att prata persiska, arabiska, tyska och franska flytande. Gertrude gillade också utmaningar och fann detta i bland annat bergsklättring. Bland annat besteg hon Mount Blanc och hon kom att bli först upp för en bergstopp i Bernalperna vilket kom att ge toppen hennes namn, Gertrudespitze.
Men det var inte utan faror att klättra i berg. Vid ett tillfälle blev hon under 48 timmar hängande på sidan av ett berg endast fastsatt i ett rep. Hagel, snö och blixtar bombarderade Gertrude och hennes guider men de lyckades uthärda och ta sig ner när vädret blev bättre.
Hem till Arabien
Men när 1900-talet tog över återvände Gertrude till Arabien. Under de kommande tolv åren skulle hon komma att korsa detta område hela 12 gånger. Gertrude kom att bli den första kvinna som reste ensam genom den arabiska öknen, något hon skulle komma att bli hedrad för av det berömda Royal Geographic Society.
Gertrude kom också att bli väldigt fascinerad av arkeologi. men som kvinna fick man inget stöd från de institutioner som arbetade med utgrävningar. Istället finansierade hon sina egna expeditioner och utgrävningar. Främst höll hon sig i området vi idag kallar för Irak och denna plats fick en extra speciell plats i hennes hjärta. Hon var med om att ta fram en lag som skyddade antikviteter och såg till att de stannade i Irak. För detta behövdes en plats att örvara dem och hon var med och grundade museet i Baghdad som skulle komma att bli berömt i hela världen. Den berömda arkeologen Max Mallowan sammanfattade Gertrudes gärning väl med orden:
”Ingen tigrinna skulle ha kunnat skydda Iraks rättigheter bättre”
Vikten av utbildning fortsatte att vara en ledstjärna för Gertrude och hon var också med och tog fram ett nytt skolsystem som var ett av de mest framåtskridande i hela Mellanöstern.
Livet som spion
När det Första världskriget bröt ut blev Gertrude, återigen som första kvinna någonsin, spion åt britterna. Framför allt arbetade hon med att guida brittiska soldater genom öknen. Genom alla sina resor hade Gertrude skaffat massor med kontakter och kunde röra sig fritt i områden helt stängda för andra.
När kriget var över fick Gertrude nya uppdraget och det största var att ta hand o spillrorna som var kvar av det Ottomanskariket. Gertrude gjorde en studie av situationen och presenterade efter ett par månader en rapport som kom att kallas för ”mästerlig”. Mycket av det hon skrev i denna rapport ”Självbestämmande i Mesopotamien” kom att bli grunden till upprättandet av det irakiska riket. Men jobbet slet oerhört på henne och hon drog på sig sjukdomar. Även om hon var stolt över sitt arbete fanns det delar hon var mindre nöjd med vilket går att utläsa i följande citat från Gertrude:
”Du kan lita på en sak – Jag kommer aldrig igen att skapa kungar; det är allt för slitsamt.”
Berättelse om Gertrude Bell tar slut 12 juli 1926. Hon hittades då död i sitt sovrum. Dödsorsaker fastställdes till en överdos av sömntabletter. Det är än i dag oklart om det var ett medvetet val, en olycka eller mord.
Arvet efter Gertrude
Trots sitt fantastiska liv, de många milstenarna hon planterade och allt arbete hon gjord i Mellanöstern, finns det få omnämnanden i historieböckerna. Detta kan låta konstigt sett till att hon dessutom fick medaljer av både Royal Geographic Society och inte minst Order of the British Empire av den brittiska regeringen.
Men om vi tar hos till Mellanöstern och Irak finns det där ett betydligt mer levande minne av henne och hennes gärningar. Den brittiska diplomaten Rory Stewart skrev följande efter att varit på plats under invasionen av Irak 2003:
”När jag arbetade för den brittiska regeringen i södra Irak under 2003, hörde jag ofta irakier jämföra mina kvinnliga kollegor med ”Gertrude Bell”. Det var för det mesta generellt smicker och ändå var jämförelsen med Bell och hennes kollegor oroande. Fler än tio biografier har porträtterat henne som en perfekt arab, politisk analytiker och administratör.
Läs mer:
http://www.nybooks.com/articles/2007/10/25/the-queen-of-the-quagmire/
http://www.theguardian.com/world/2003/mar/12/iraq.jamesbuchan
