Att stå på toppen av världen handlar för många om att lyckas med sitt jobb, sin karriär eller berömmelse. För andra är det mer bokstavligt. För 4 449 människor har denna bokstavlighet dock handlar mer om siffror, och då specifikt siffran 8 848.
Arunima Sinha
Arunima Sinha föddes 1988 i Ambedkarnagardistriktet i Norra Indien. Tidigt fastnade hon för volleyboll och blev snabbt väldigt duktig. Sporten skulle komma att ta henne ända till den högsta nationella nivån och hennes framtid såg ljus ut.
Men det är svårt för någon att leva endast på sin sport, och så var fallet även för Arunima. Så den 12 april 2011 steg hon på ett tåg med slutstationen Delhi. Att hon denna dag satt på tåget var för att göra ett prov för att få ett jobb inom CSIF, den statliga polisen i Indien. Vad Arunima dock inte vet när hon stiger på tåget Padmavati Express är att hon denna dag inte kommer att nå Delhi.
Vad som händer kommer att beskrivas i två versionen. Två versioner som kommer skilja sig starkt från varandra. Enligt polisen kommer det att handla om ett misslyckat självmordsförsök. Men Arunimas historia, den som till slut kommer att bli den officiella, är betydligt mörkare.
På tåget, som de flesta indiska tåg är överfulla med människor, finns denna dag en grupp av män. De kommer att få syn på Arunimas och framför allt den guldkedja hon har på sig och den väska hon håller i. När hon vägrar lämna ifrån sig kedjan och väskan till männen händer det som för alltid kommer förändra Arunimas liv.
Arunima står nära en av tågets dörrar och när männen inte får som de vill tar de det med våld. De sliter kedjan och väskan från henne och puttar ut henne från tåget. Hon landar på spåret bredvid och skadas så allvarligt att hon inte kan röra på sig. Men när hon vrider på huvudet inser hon att det värsta ännu inte har hänt. Mot henne, på det spår där hon nu ligger utan att kunna röra sig, närmar sig ett tåg. Detta tåg kom att köra rakt över hennes ben.
En nytt liv
På sjukhuset hade läkarna inget val. De var tvungna att amputera ett av hennes ben under knäet. Det andra benet samt skadorna på hennes bäcken skulle komma att läka sig. Tiden på sjukhuset var oerhört svår för Arunima.
“Jag var förkrossad. Jag var någon som var helt oberoende och nu var jag helt beroende av andra för stöd. Besökare som kom till sjukhuset visade sympati för mig. Men jag bestämde mig där och då för att göra något som skulle inspirera andra.”
Hon kom att välja den kanske mest krävande sporten som finns, bergsklättring.
Under flera år har det förts ett samtal om kvinnornas roll i det indiska samhället. Hela världen har förfasats över brutala våldtäkter och mord som har begåtts i Indien. Men precis som i på de flesta andra platser i världen finns det bakomliggande samhällsstrukturer som gör det dagliga livet svårt för indiska kvinnor.
Till en början kommer som sagt till exempel polisen inte att tro på Arunimas historia. De sa att hennes skador kom från antingen ett misslyckat självmordsförsök eller en olycka. Det indiska idrottsförbundet betalade först endast ut cirka 3 000 kronor i ersättning till henne. Men historien om vad som hade hänt började sprida sig. Människor protesterade och ersättningen höjdes. Högsta domstolen i Allahabad kom också att döma till Arunima fördel och därigenom bekräfta hennes version som den sanna. Efter detta fick hon också erbjudande om jobb på både CISF och Indian Railways. Ett privat företag betalade också för en protes till henne.
Mot toppen
När rehabiliteringen var klar började hon lära sig att klättra i berg. Målet var hela tiden tydligt. Mount Everest.
Med hjälp av Bachendri Pal, den första indiska kvinna som hade bestigit Mount Everest, började Arunimas träning. Efter att har bestigit Island Peak, 6150 meter högt, kände hon sig redo för det ultimata målet.
Den första april 2013 började Arunima och hennes medklättrare resan upp för Everest. Klättringen var hård och stundtals oerhört tuff. Men efter 52 dagar var toppen i sikte. 17 timmar senare nådde Arunima, som första amputerade kvinna, sitt mål. Toppen av Mount Everest.
Arvet efter Arunima
När Arunima hade nått sitt mål bestämde hon sig för att inspirera andra funktionsnedsatta att nå sina. I dag, när hon inte jobbar för CISF reser hon runt om berättar om sin historia och samlar in pengar till den sportsakademi hon vill bygga.
Länkar
