Hon bar en hel nation av ungdomar på sina axlar. Hon skulle bli personen som skulle föra NASA tillbaka i det amerikanska folkets medvetande. Hennes namn var Christa McAuliffe men sagan skulle inte sluta lyckligt, inte denna gång.
Christa föddes i Boston 1948 och var den äldsta av fem barn. Hennes föräldrar kom från släkten som alla hade invandrat till USA och levde den amerikanska drömmen.
Som tonåring växte hon upp i en tid där Apolloprogrammet gjorde stora intryck på, inte bara den amerikanska befolkningen, utan människor världen över. Christa var en av dessa människor och hon sa till en vän att ”Inser du att människan en gång kommer att åka till månen? Kanske till och med ta en buss dit, och det är något jag vill göra.”
Hon skulle återkomma till detta flera år senare när hon skrev sin ansökan till NASA och där skrev ”Jag såg Rymdåldern födas, och jag skulle vilja delta.”
Men nu går vi händelserna i förväg…
Christas far var lärare och hon kom själv att välja samma bana. Hon fick sitt första jobb som lärare 1970 som historia och samhällskunskapslärare. Christa bedrev en väldigt modern undervisning där studiebesök och ”den vanliga” människan i historien var viktig.
Teacher in Space Project
1984 presenterades projektet Teachers in Space. Det var NASA och den amerikanska regeringens försök att få civila in i rymdprogrammet. Vid den här tiden hade NASA stora PR-problem och tanken var att genom att skicka upp en lärare i rymden skulle denna person kunna kommunicera med barn och ungdomar och på så sätt skapa en grund för framtida forskare.
114 lärare valdes ut och i början av juli 1985 presenterades 10 finalister. Christa var en av dessa och efter en vecka av medicinska tester stod hon som vinnare. En av anledningar var hennes ”smittande entusiasm”. Snabbt blev Christa en mediernas gunstling och hon framträdde på alla de stora tv-programmen i USA.
1986 var det dags för rymdfärden. Rymdfärjan som skulle ta Christa ut i rymden hette Challenger och avresan var satt till den 28 januari. Tillsammans med sex andra spändes de fast i sina stolar och nedräkningen startades. För första gången på länge var en rymduppskjutning en nationell angelägenhet och i nästan varje klassrum satt elever klistrade framför små tv-skärmar för att följa den första lärarens rymdfärd.
73 sekunder in i resan hände det som inte fick hända. Rymdfärgen bröts isär och himlen fylldes av en stort eldklot. Haveriutredningen skulle visa att de sju i besättningen dog omedelbart.
Arvet efter Christa
Minnet av Challengerkatastrofen var länge ett nationellt trauma i USA. Den enorma mediebevakningen gjorde att nästan alla var en del av händelsen, inte minst alla de elever som satt och såg detta i direktsändning.
Men sakta men säkert övergick sorgen i något som kanske bäst kan beskrivas som stolthet. Det exempel som Christa satte, både genom sin undervisning och sin personlighet och brinnande entusiasm kom att påverka elever och människor i hela USA.
Idag bär över 40 skolor hennes namn och platser runt om i USA, och även på Venus, har namngetts efter henne. Ett flertal olika stipendier delas också ut i hennes namn.
