I vårt moderna samhälle lär vi ut sexualkunskap i skolan och preventivmedel är något som, åtminstone för de allra flesta, inte är något skamligt. Men långt in på 1900-talet såg det väldigt annorlunda ut i Sverige.
Bakgrund
Mellan åren 1911 och 1938 existerade i Sverige den så kallade ”Preventivlagen”. Den innebar att det var olagligt att informera om preventivmedel i Sverige. Bakom denna lag stod bland annat Hinke Bergegren, en socialistisk skribent, som använde sin slogan ”Det är bättre med kärlek utan barn än barn utan kärlek” för att föra fram sin kampanj ”Kärlek utan barn”.
Det fanns flera tankar bakom kampanjen. Dels en rädsla för den sjunkande nativiteten men även en allmän moralisk syn som handlade om rädsla för att preventivmedel skulle leda till fler lösa förbindelser och färre äktenskap.
”Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer.” (18 kapitlet 13 § i strafflagen)
Många var dock kritisk mot denna lag. En av de som skulle att komma att protestera ljudligast var Elise Ottesen-Jensen.
Vem var hon?
Elise föddes i Norge 1886. Som så många andra kvinnor i denna kalender hade hon många syskon och var det sjuttonde barnet av arton. Båda hennes föräldrar var djupt troende, hennes fader arbetade som präst och henne morfar var biskop. Själv var hon mer skeptisk till religion och detta skulle komma att skapa en spricka mellan Elise och familjen då hon inte ville konfirmera sig. Sprickan blev ännu större när hon, istället för att arbeta inom kyrkan, valde att studera till tandläkare. Dock var fadern uppmuntrande till att Elise lärde sig ett yrke.
Dock skulle en olycka sätta stopp för detta. Under ett experiment på utbildningen exploderade kemikalierna Elise använde och hon förlorade två fingrar. Hon bytte då bana tvärt och utbildade sig istället till stenograf.
Genom denna utbildning lärde hon sig också att skriva artiklar av olika slag och hon började att arbeta som journalist på flera olika norska tidningar.
Flytt till Sverige
Under denna tid kom hon att träffa Albert Jensen, en svensk syndikalist och journalist. De flyttade runt i Norden under krigsåren innan de landade i Sverige 1919. Elise fortsatte sin journalistiska bana, nu under pseudonymen Ottar och skrev framför allt för tidningen Arbetaren.
Det var på Arbetaren hennes väg in i sexualupplysningen tog sin början. Elise startade en sida i tidningen dit kvinnor kunde skicka frågor. Frågorna handlade om vitt skilda saker som till exempel fattigdom och våld i hemmen. Men många frågeställning berörde också sexualitet och inte minst oönskade graviditeter.
För Elise var detta något av en hjärtefråga. Hon hade en syster som i ung ålder hade råkat ut för detta och hade varit tvungen att adoptera bort sitt barn. I kölvattnet av detta hade systern fått psykiska problem och levt resten av sitt liv på ett mentalsjukhus inom hon dog blott 10 år senare.
Elise började skriva artiklar och böcker om detta. Trots förbudet mot att sexualupplysa växte antalet förfrågningar om föreläsningar och Elise började nu resa runt i Sverige. Med sig på sina resor hade hon en resväska av papper och i den broschyrer och pessar. Under en femårsperiod hjälpte hon 1 800 kvinnor att prova ut pessar runt om kring i Sverige, inte sällan bakom draperier eller bakom hus runt om i landet.
Hennes kamp ledde till att hon grundande Riksförbundet för Sexuell Upplysning (RFSU) 1933 och var dess ordförande fram till 1959. För att kunna hålla igång RFSU började de sälja bland annat preventivmedel. Genom RFSU fick Elise ännu en plattform för att föra ut sina budskap. Frågor som fri abort, rättigheter för homosexuella och inte minst avskaffandet av ”Preventivlagen” var budskap som Elsie predikade med en eld i både tal och själ.
”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”
Trots den tydliga lagstiftningen dömdes aldrig Elise Ottesen-Jensen för brott mot ”Preventivlagen”, eller ”Kaninlagen” som den ibland även kallades. Men det var flera gånger nära att hon skulle hamna i fängelse.
Arvet efter Elise
Det kanske tydligaste arvet är RFSU som än i dag bedriver sin verksamhet i Elise Ottesen-Jensens anda. Sedan 1955 är sexualkunskap ett obligatoriskt ämne i skolan. Hennes ställningstagande för feminism och mot barnaga har också gett ringar på vattnet. Men framför allt var Elise Ottesen-Jensen en viktigt person för ett stort antal kvinnor i Sverige under kanske främst 1920-1950-talet. Ottargården, ett hem Elise drev för ensamstående mödrar, gav dessa en trygg plats att föda i ett samhälle som under inte minst 1940-talet såg väldigt negativt på dessa kvinnor.
I takt med att åren har gått och mer forskning och litteratur har skrivits om just Elise Ottesen-Jensen har vissa andra, mer mörka sidor, kommit till ytan. Inte minst hade Elise en koppling till rasbiologi och hon förespråkade även i vissa fall eutanasi. Men idag, i just denna artikel, är det de ljusa sidorna hos henne som jag väljer att lyfta fram.
Läs mer:
http://www.rfsu.se/sv/Om-RFSU/RFSUs-historia/Ottar-pionjaren-i-svensk-sexualupplysning/
7 december – Elise Ottesen-Jensen
https://t.co/qnTJEPPk1w
Sjunde luckan i julkalendern “24 kvinnor i världshistorien”