En av de svåraste sakerna man kan råka ut för som lärare inom det pedagogiska området är i mitt tycke när man måste lära ut saker man själv kan utan att direkt haft något som har lärt en det.
Just nu arbetar jag med en grupp elever som skriver noveller. De är väldigt duktiga och de har bra idéer om vad deras noveller skall handla om, de har tagit till sig tankekartan som ett värdefullt verktyg och allt går bra för dem.
Det är då den elaka läraren kommer in i bilden…
Plötsligt börjar han/hon prata om något helt nytt och i mitt fall är det gestalting. När jag själv skriver använder jag mig oerhört mycket av just gestaltning. Det ger en flyt i texten och det ger också en dimension av poesi över det hela som man inte finner hos författare som skriver mer “journalistiskt”. Problemet blir bara hur man skall lära ut det…
Jag började med att ge dem exempel: “Skriv inte väggen är röd utan skriv väggen såg ut att vara täckt i blod” och gavdem tipset om att dåm vi människor vet hur blod ser ut så förstår vi också att väggen är röd.
Men rätt snabbt märkte jag att det verkade vara väldigt abstrakt för dem och jag började fundera på hur jag har lärt mig detta. Inte är det i skolan i alla fall. Jag kan inte minnas en enda lektion där vi har pratat om detta. Jag tror inte heller att jag har hittat på det själv. Nej, vad jag kom fram till är att det måste komma från det faktum att jg som barn och tonåring läste kopiösa mängder böcker. Ej heller bara en sorts litteratur utan jag slukade allt. Detta gav mig i sin tur en förståelse för språket och hur man bygger med det samt ett slgas ryggmärgstänkade när det gäller just gestaltning.
Vi kommer alltså återigen fram till det faktum att läsning i yngre åldrar är oerhört viktigt, Inte bara för läsförståelse utan för den kreativa fantasin när du leker med språket i ditt skrivande.
/H
